Att så lite kan göra en så glad. Så stört förvirrande.

-

Igår somnade vi efter två avsnitt Jersey Shore. Första gången på säkert ett halvår jag somnar innan elva så det var välbehövligt, speciellt eftersom den här helgen har varit så tung. Vaknade upp hyffsat pigg för inte så längesen, ska bara slänga ihop nå tidsinställt inlägg till er sen tänket jag vandra på gymmet. Far till stan senare idag så jag måste nästan skynda mig lite så jag hinner med. XOXO♥

Igår var det en vecka sen. En vecka utan dig. Har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Ler och säger att allt är bra men ingenting är bra utan dig. Jag vill inte heller säga att det blir bättre för jag vill inte sluta hoppas. Men jag måste ju, för mitt eget bästa. Men det lär ju vara bland de jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. 

Osminkad. Mjukiskläder. Musik. Tårar.

Om möjligt så har den här dagen varit värre än igår. Är så sjukt less på allt plugg som vägrar fastna i hjärnan och prestationsångesten som förföljer mig vart jag än går. Jag vill så mycket men tiden räcker inte ens till hälften och jag kan inte göra någonting utan att veta att det är tusen saker till jag ska göra efter. Kan inte koncentrera mig ordentligt för jag har så mycke annat att tänka på. Jag försöker göra mitt bästa men jag gör ändå mig själv besviken. Resten av min energi går åt till att trycka bort tårarna och se glad ut för det gör så att ingen frågar. Eftersom ingen ändå skulle förstå är det lika bra, men hur länge ska man orka låtsas?

Minns inte ens sist jag mådde så bra som den där kvällen. Stängde ute verkligheten för några timmar och kunde inte sluta le. För jag hade inga krav från mina så kallade kompisar som egentligen bara ser mina fel. Som aldrig tänker på hur jag känner utan istället gör de allt för att hitta fel för att få sig själv att känna sig bättre. Eller av vilken jävla anledning de nu gör de för. För att dom gör det är så jävla tydligt även om dom inte kan erkänna det för sig själva. Men jag kan iallafall glädja mig åt att jag inte känner något behov av dom längre. Om de nu vill intala sig själv att de kan kalla sig kompisar så låter jag de göra de, orkar inte lägga ner energi på dem eftersom men jag litar inte på dom för fem öre. 

-

Han gjorde mig glad den kvällen. Han stängde av kaoset i min hjärna och fick allting att vara så enkelt. För det var precis vad det var - Enkelt. Men det var bara för en kväll för sen kom kaoset krypandes tillbaka, vilket tyvärr blir mer och mer kaos för varje dag. Men jag fortsätter kämpa och jag har hittat mina 3 fina brudar som kämpar med mig. Säger de ännu en gång, ni är förjävla bäst!♥

Jag har lagt mig själv åt sidan så många gånger för din skull. Istället för att säga allt jag vill plågar jag mig själv och är tyst. Istället för att visa hur trasig jag är försöker jag fylla ut mina dagar och inte tänka. Istället för att gråta ler jag och lurar mig själv mer än förut. Istället för att göra det bästa för mig, gör jag ännu en gång det bästa för dig. Ibland önskar jag bara att jag gjorde det bästa för mig själv.

Imorgon väntar nog en av de värsta men ändå en utav de finaste dagarna i mitt liv. Ska ta ett riktigt farväl av min älskade farmor och jag kommer antagligen gråta ut allt jag borde ha gråtit för, men inte har gjort det. Men förhoppningsvis, mitt bland all sorg, kommer jag känna mig 10 kg lättare.

 

Jag är en sån jävla överanlyserad människa, och jag hatar det verkligen. Jag gör alla små saker stora bara för att jag tänker det värsta. Plågar mig själv med att tänka på saker som jag egentligen vet att jag inte borde tänka på för min hjärna gör det alltid värre. 

-

Vissa skulle nog säga att jag är stark, psykist - Och det är väl delvis sant för jag visar mig aldrig svag utåt men i själva verket är det helt tvärtom. Jag har lärt mig att inte lita på folk och det har lett till att jag alltid tror det värsta om folk - innan dom har bevisat motsatsen. Jag vägrar luras utav folk och jag väljer mina närmaste, säger inte vad som helst till vem som helt. Det är nog där den där styrkan syns, jag behåller det hellre för mig själv än att dela med mig till någon som jag vet kommer dela med sig till tio till. Men däremellan betyder det att jag går och samlar på mig en massa onödig skit som jag sedan tänker på för mig själv och som vanligt - gör det värre.

fick beskedet via telefon igår och kände en panik över att inte få säga hejdå. panik över att veta att hon försvinner ifrån mig och jag är hjälplös 90 mil därifrån. min fina farmor, som bakade världens godaste kakor och som alltid stickade till alla barnbarnen på jul. kan inte förstå mig på hur orättvist livet är, min farmor förtjänade flera år till som hon har kämpat. hon var en sån där som aldrig gav upp nånting och alltid var på bra humör. hon har gett mig så mycket kärlek till mig och jag önskar jag kunde ge minst lika mycket tillbaka. jag älskar dig farmor. ♥